Miscellaneous
Utrikeskrönikan 5 juli 2021. Stockholm, måndag. Ja, jag är i Stockholm, den här veckan också, på en stol med fyra hjul, i ett alldeles för varmt litet rum som fungerat som kontor det senaste året, med en fläkt som låter för mycket men som gör sitt jobb. Men det är fel stol, fel fläkt, fel land och världsdel. Jag skulle varit i en annan storstad och rapporterat om helt andra saker just nu, men som många andra gånger det senaste året satte pandemin stopp. Inte helt lyckat som utrikeskorrespondent att spendera så många dagar på svensk mark som man har gjort det senaste året. Men så har det varit, i mångt och mycket en bagatell i sammanhanget. Jag har tappat räkningen på hur många PCR-test som jag gjort under året, två gånger den senaste veckan iallafall. I början var det lite spännande tyckte folk. Det var en kul grej att lägga ut en film en bild när någon iklädd skyddsutrustning förde in en tops alldeles för långt i näsan. Men till sommaren nu i år har det närmast blivit standard med de där bilderna. Lite som med den obligatoriska vaccinations-selfien som folk postar på sig och sin plåstrade överarm. I Norge införde man i flera kommuner härom dagen fotoförbud i vaccinationslokaler på grund av bilderna som togs, andra besökare eller personal ville inte hamna på bilderna. I Sverige rapporterade P4 Västernorrland att man i regionen fixat selfie-hörnor, med en gul uppdragbar bakgrunds vägg. Så att folk trots fotoförbud i andra delar av lokalerna ska kunna få lägga upp sin bild med plåster på axeln. När man ser alla som får en tops i näsan för att kunna resa iväg och titta på fotboll eller för att bada i Medelhavet, då känns det lite som att världen öppnat igen. En kvarts miljon svenskar laddade ner Covid-bevisen, eller vaccinationspass, under första dagen de fanns i förra veckan rapporterade Ekot. Bevisen som är till för resor inom Europa. Samtidigt pågår debatten, bland tyckare och experter och såklart internt i huvudet; ska man resa, ska man inte resa? Här från mitt rum i Stockholm är det inte så mycket av ett val just nu. Världen känns inte öppen alls faktiskt just nu. Jag har en väska packad i hallen. Bokstavligen packad. Jag plockar varje morgon och kväll upp och ner necessären som ligger där för att väskan ska vara helt färdig att ta med ut genom dörren direkt när jag fått ett mail. Ett mail med ett: Ja, med ett: välkommen Caroline. Trots pandemin och stängda gränser får du komma in i vårt land för att göra ditt jobb. Välkommen. Jag behöver mailet för att få resa iväg, men det har inte dykt upp. Pandemin pågår fortfarande blir jag påmind om varje gång jag kollar inkorgen eller reser mig upp och ser väskan, och jag får känslan av att den där väskan snart börjar skrattar lite åt mig och åt selfiesarna. Caroline Kernen caroline.kernen@sverigesradio.se