Miscellaneous
Utrikeskrönikan 14 juli 2021. Rom, onsdag. Ja, jag vet att det är Frankrikes nationaldag i dag och det var också meningen att den här krönikan skulle fira Voltaires, Bardots, Mbappés och croissanternas hemland. Men ursäkta, jag befinner mig faktiskt i ärans och hjältarnas land Italien i ungefär två timmar till. Så låt mig hylla dem som hyllas bör. Nämligen den italienska servitrisen och den filippinska kocken som såg till att både jag och mobilerna fick ladda batterierna under 24 timmars bevakning av EM-finalen i söndags. Mitt varmaste tack även till tjejen som höll min plats framför den lilla teven på gatan varje gång jag var tvungen att rusa iväg för att göra en direktrapport. Att jobba som radiokorrespondent kan vara ganska ensamt. Jag har ingen fotograf med mig, ingen att byta arbetspass med till nattskiftet, ingen tekniksupport när sändningsryggsäcken krånglar. Det jag har att luta mig mot är främlingars välvilja och omtanke. Och med alla mina tre veckors erfarenhet vill jag påstå att det nästan aldrig slår fel. Det har heller aldrig, alltså under dessa tre veckor, varit så avgörande som i söndags. Jag stod inför en formidabel logistisk utmaning i Rom. Jag behövde hitta en bar eller restaurang som låg precis där det fanns som flest fotbollssupportrar, som hade en tv som visade matchen, och som dessutom hade plats över för en som inte bokat bord. Jag hittade min lilla välsignelse runt hörnet från epicentret av EM-festen på Piazza del Popolo. Två små restauranger intill varandra som delade på en liten tv. Från bordet där jag satt och åt kunde jag visserligen inte se teven, men servitrisen - som oroade sig för min hälsa när jag beställde in kaffe vid halv elva på kvällen - lät mig sitta med personalen och titta på en surfplatta. Kocken, som jag kunde konversera med på spanska, slog sig ner vid mitt bord och försåg mig med precis så mycket pasta som situationen krävde. Ju längre matchen pågick, ju närmare kom jag alla i den halvcirkel som uppstått runt de två restaurangerna. Giornalista svedese, jag tar vinnarintervjun sen! Min plats framför teven var säkrad. Och hjärtat fylldes av en sällsam tacksamhet över att ha hittat min flock för kvällen, som uttrycket nästan heter på engelska. Jag har tidigare i livet tillhört den skara som är skeptisk till påståenden om fotbollens enande kraft. Låt mig be om ursäkt. Det kan ta år att hitta sin flock, men det kan också ta ett par timmar. Så här kommer ett hänga på väggen-råd från mig med mina tre veckors erfarenhet till dig som kanske överväger en bana som korrespondent. Eller till dig som bara råkar finna dig ensam i en ny stad under till exempel en mästerskapsfinal. Hitta din flock. Felicia Frithiof felicia.frithiof@sverigesradio.se